Jag har levt senaste 2 åren i en berg o dalbana som inte stannar upp en minut.
Ena dagen är allt lugnt, nästa dag är en kamp mot okunnig personal och oförstående människor omkring en. När allt verkar flyta så kommer det något som stör harmonin..
Jag har ett andningshål och det är en familj i Dalarna där min förtvilan hittar förståelse.
Jag läser forskningsresultat, varit med på forskarföreläsningar där gästerna var från olika delar av världen.
Jag försöker överleva dag efter dag i kampen med att min son ska få leva normalt och slippa framtida men i form av komplikationer i syn, ben, njurar...
1 kommentar:
Hur jobbigt som helst! Filurar lite kring detta med att acceptera, en man jag träffade sa att för honom var acceptans att kort sagt konstatera läget. Man behövde inte tycka om det, bara konstatera hur det ser ut just nu. Tänker man så, får jag intrycket att du redan accepterat diabetesen. Du har ju liksom inget val. Vad som sedan ställer till det är navigeringen mellan alla hinder, problem och faror. Önskar att det fanns mer avlastning att få för er, eller ett bot för diabetes. Stor kram! ♥
Skicka en kommentar